Vad är verifierbar kommunikation?
Hur man verifierar ursprunget för ett officiellt uttalande: hitta den ursprungliga publiceringen, kontrollera utgivare och datum, och jämför ordalydelsen med ett verifierbart underlag. Varför detta samband spelar roll när kommunikation kopieras eller delas.
Hur verifierar man ursprunget för ett officiellt uttalande?
Börja med organisationens ursprungliga publicering, inte med hur kopian framför dig ser ut. Kontrollera vem som publicerade det, när det publicerades och om den fullständiga ordalydelsen stämmer överens med ett verifierbart original. Verifierbar kommunikation bevarar bevis på detta samband efter att ett uttalande har kopierats eller delats.
En praktisk checklista för källverifiering
- Hitta originalet: navigera på egen hand till organisationens egen webbplats eller publiceringskanal. Leta efter hela uttalandet snarare än att enbart förlita dig på länken som åtföljer en skärmdump eller ett återinlägg.
- Kontrollera utgivaren: identifiera organisationen och personen eller enheten som utfärdar uttalandet. En välbekant logotyp eller ett känt kontonamn i sig bevisar inte att de faktiskt utfärdade det.
- Kontrollera datum och version: jämför publiceringsdatumet och sök efter rättelser eller senare uppdateringar i utgivarens egna arkiv. Ett oförändrat citat kan fortfarande härstamma från ett inaktuellt meddelande.
- Jämför hela ordalydelsen: kontrollera den cirkulerande texten mot originalet, inklusive villkor, förbehåll och omgivande sammanhang. Ett förkortat citat är inte en exakt matchning med det fullständiga uttalandet.
- Kontrollera tillgängliga verifieringsbevis: där utgivaren har gjort uttalandet verifierbart, kontrollera bevisen mot den registrerade originalversionen. Utan ett original eller användbara bevis, be utgivaren att bekräfta källan snarare än att behandla den som verifierad.
Exempel: en skärmdump av ett offentligt tillkännagivande
Föreställ dig en hypotetisk skärmdump som påstår att en myndighet meddelat att en tjänst stängs ner. Besök myndighetens webbplats självständigt och hitta det ursprungliga tillkännagivandet. Jämför datumet, den berörda tjänsten, stängningsperioden och eventuella undantag. Om skärmdumpen ändrar datumet eller utelämnar ett undantag återger den inte hela originalet, även om logotypen ser övertygande ut. Om inget original går att hitta förblir skärmdumpens ursprung obekräftat.
Var Witnis passar in, och vad en matchning inte fastställer
Witnis möjliggör jämförelse med det registrerade originalet för kommunikation som en organisation gjort verifierbar vid publiceringstillfället. Detta är inte en universell sökning för alla officiella uttalanden på internet. En matchning fastställer överensstämmelse med originalet, inte riktigheten i dess påståenden, huruvida en policy är lämplig eller om en senare uppdatering existerar utanför det underlag som kontrolleras. Utforska how Witnis makes official communication verifiable och source-comparison demo.
Från fysiska sigill till verifierbar kommunikation
Långt innan det fanns bildskärmar att titta på behövde människor ett sätt att veta att ett viktigt meddelande verkligen kom från källan det påstod sig härstamma från. Ett lacksigill intryckt på ett brev talade till exempel om för mottagaren att meddelandet kom från personen vars signetring gjort avtrycket, och att det inte hade öppnats sedan dess. En monarks underskrift, en notaries stämpel, ett skråmärke på en tygbal eller en biskopsring tryckt mot ett officiellt dekret: alla dessa var försök att bevisa vem som faktiskt talade och om den presenterade kommunikationen gick att lita på.
Vad som dock är lätt att förbise är hur mycket dessa äldre verktyg förlitade sig på en sorts fysisk eller institutionell knapphet. Ett sigill var svårt att förfalska eftersom signetringen var ett fysiskt föremål i en specifik persons ägo. Ett notariebestyrkt dokument var svårt att fejka eftersom en notarie satte sin yrkeslicens på spel. Digital kommunikation eliminerar dock nästan all sådan knapphet. Ord kan, när de väl publicerats, kopieras till en i princip obefintlig kostnad, i det oändliga, perfekt, av vem som helst, och skiljas från vilket sigill eller brevhuvud som än åtföljde originalet i samma ögonblick som någon beskär en skärmdump eller skriver av en mening.
De verktyg vi ärvt från en äldre värld, till stor del visuella och fysiska, byggdes för en tid då kopiering var svårt och identitetsstöld lämnade spår. Den värld vi nu lever i är inte längre lika analog, och i det här inlägget vill jag hävda att det är viktigare än någonsin att återskapa vad dessa äldre verktyg faktiskt gjorde, på en konceptuell nivå – just för att den fysiska knapphet som en gång gjorde förfalskningar svåra är borta.
Kommunikation som en handling, inte bara innehåll
Det är frestande att tänka på kommunikation som om det helt enkelt vore information i transit: ord, siffror eller bilder som rör sig från en plats till en annan i stort sett oförändrade. Detta är, menar jag, ett misstag, och språkfilosofin har påpekat detta under en längre tid. Den grundläggande insikten inom talaktsteorin är att språk inte i första hand är ett verktyg för att beskriva fakta, utan ett sätt att utföra handlingar: ett löfte, en varning, en dom eller rentav en deklaration (Austin, 1962). Det centrala är skillnaden mellan att enbart yttra ord och den sociala funktion som yttrandet fyller, det vill säga dess kraft. En domare som säger "Jag dömer dig till fem års fängelse" beskriver inte ett sakförhållande som antingen är sant eller falskt. Domaren kungör någonting, och domen har kraft enbart för att talaren besitter en ställning som ger denne rätt att verkställa den.
Det kommer kanske inte som någon överraskning att offentlig kommunikation fungerar på samma sätt. När en folkhälsomyndighet utfärdar en varning om förorenat vatten, eller ett börsnoterat bolag publicerar sin årsredovisning, vilar budskapets innebörd inte på meningarna ensamma, utan på relationen mellan budskapet och dess källa – på den illokutionära kraft som endast en viss talare, i en viss funktion, kan tillföra. Hälsomyndigheten utövar ett mandat som allmänheten har gett den för just detta ändamål. Ett företag som gör ett offentliggörande bär juridisk tyngd på grund av vem som gör det och under vilken regulatorisk skyldighet. Ta bort dessa relationer, och vad som återstår är en ordalydelse som blott liknar den äkta varan utan att besitta dess kraft.
I vardagen tenderar vi att avläsa dessa moderna motsvarigheter till sigillet nästan utan att märka det: en igenkännbar domän, ett officiellt konto med en etablerad historik av inlägg, ett behörighetscertifikat kopplat till ett dokument eller en webbplats, en blå verifieringsbock på sociala medier eller ett välbekant sätt att formulera sig som en talesperson eller en presstjänst brukar använda. Alla dessa fungerar som signaler som hjälper oss att placera ett meddelande i dess rätta sammanhang: detta är parten som talar, detta är i vilken egenskap de talar, och detta är kommunikation vi har rätt att betrakta som auktoritativ. Ingen av dessa signaler garanterar att en institution har rätt, är klok eller rättvis. Vad de i stället erbjuder är något mer blygsamt och inte desto mindre viktigt: en uppfattning om var ett givet budskap står i förhållande till källan det påstår sig representera.
Vad digital spridning gör med den relationen
Digitala medier har visat sig vara anmärkningsvärt effektiva på att flytta innehåll, men anmärkningsvärt dåliga på att bevara relationen som nyss beskrevs. Ett uttalande kan numera ryckas ur sitt ursprungliga sammanhang inom några sekunder efter publicering. Det kan beskäras till en skärmdump, återpubliceras utan någon länk tillbaka till källan, översättas till ett annat språk, parafraseras till en sammanfattning, vävas in i en orelaterad tråd eller återges av ett system för artificiell intelligens som svarar på en fråga. Vid vart och ett av dessa steg överlever i regel en del av den ursprungliga ordalydelsen. Vad som däremot sällan överlever är kopplingen till handlingen som gav formuleringen dess kraft; vetskapen om vem som faktiskt utfärdade den, när, och om den fortfarande är korrekt.
Inget av detta behöver nödvändigtvis vara illvilligt i varje enskilt fall; en stor del av det som sker på nätet består just av att människor delar, citerar och sammanfattar material med ursprung någon annanstans, och detta är i stort sett ett sunt inslag i det offentliga samtalet. Huvudproblemet är att ju längre ett budskap rör sig från tidpunkten och platsen för dess utfärdande, desto svårare blir det att besvara en handfull frågor som vid närmare eftertanke är av stor betydelse: är detta den ordalydelse som ursprungligen användes, eller har den ändrats sedan dess? Är den fullständig, eller har något kontextuellt viktigt utelämnats? Är den fortfarande aktuell, eller har den ersatts? Härstammade den verkligen från organisationen den påstår sig representera, och var personen som publicerade den bemyndigad att tala för den organisationens räkning?
Vad verifiering kan och inte kan fastställa
Det är värt att vara precis här, för det vore lätt att överdriva vad verifiering åstadkommer; verifiering är inte en mekanism för att fastställa sanning i någon allmän mening, och den avgör inte de frågor som betyder mest gällande ett meddelandes innehåll. Ett verifierat underlag kan bekräfta att en minister utfärdat ett visst uttalande utan att säga oss något om huruvida politiken det beskriver är sund. Det kan fastställa att ett företag publicerat ett specifikt påstående utan att indikera om det påståendet är fullständigt, etiskt eller rättvist framställt. Det kan fastslå, bortom all tvekan, den exakta ordalydelsen i ett tillkännagivande, utan att avgöra hur det tillkännagivandet bör tolkas eller ageras på. Frågor om sanning, omdöme och ansvar förblir oreducerbart mänskliga angelägenheter, vilket de alltid borde vara, och ingen teknisk infrastruktur ändrar på det.
Vad verifiering kan erbjuda är snävare till sin omfattning, men inte desto mindre betydelsefullt, och jag tror det är värt att precisera varje del snarare än att behandla "verifiering" som en enda odifferentierad garanti. Som referens bör vart och ett av följande begrepp betraktas som ett separat, bekräftelsebart faktum om en kommunikation, snarare än en enda ja-eller-nej-egenskap.
- Ursprung: vem som faktiskt utfärdade det, till skillnad från vem som verkar ha utfärdat det eller vem som allmänt antas ha utfärdat det.
- Befogenhet: om den utfärdande parten hade rätt att uttala sig i den egenskapen, vilket är en separat fråga från ursprung, eftersom en faktisk anställd på en organisation fortfarande kan sakna befogenhet att tala å dess vägnar.
- Tidpunkt: när det utfärdades och, precis lika viktigt, om det fortfarande är giltigt, eftersom ett sant uttalande kan bli falskt eller inaktuellt utan att ett enda ord i det ändras.
- Integritet: om innehållet framför dig nu överensstämmer med vad som ursprungligen utfärdades, oförändrat av kopiering, beskärning eller parafrasering som det kan ha genomgått sedan dess.
Tillsammans skyddar dessa fyra egenskaper en organisations semantiska kapital: det ackumulerade förrådet av meningsfullt, välformat innehåll, idéer, underlag och påståenden som en institution eller ett samhälle är beroende av för att förstå sin omvärld (Floridi, 2018). Varje uttalande den utfärdar bygger på det förrådet, men bara så länge dess "illokutionära spår" finns kvar; beviset på att ett uttalandes kraft verkligen kom från parten med rätt till den, återvinningsbart oberoende av vem som råkar vidarebefordra det.
Som vi har sett i ett tidigare blogginlägg förvrängs offentlig kommunikation ofta med flit, och forskare samlar detta bredare hot under begreppet informationsstörning (information disorder). Ett vedertaget ramverk som utvecklats för Europarådet delar in dessa handlingar i tre kategorier som skiljer sig åt i både avsikt och allvarlighetsgrad (Wardle & Derakhshan, 2017).
- Felaktig information (misinformation): falskt innehåll som delas utan avsikt att vilseleda, såsom en inaktuell siffra som upprepas i god tro.
- Desinformation (disinformation): falskt innehåll som skapas och delas med det medvetna syftet att orsaka skada, till exempel ett fabricerat citat eller en påhittad statistik.
- Skadlig information (malinformation): innehåll som är faktamässigt korrekt men som likväl används för att orsaka skada, till exempel genom att berövas sitt sammanhang eller publiceras vid en tidpunkt avsedd att vilseleda.
Vad som är intressant med detta ramverk är att ett helt korrekt uttalande, korrekt citerat men berövat sitt ursprung och sitt datum, faller rakt in i kategorin skadlig information och kan vilseleda precis lika effektivt som en ren fabrikation. Det är denna kategori av skadlig information, snarare än de andra två, som orsakar mest skada på en organisations semantiska kapital, eftersom ingen behöver ljuga för att en alternativ version av händelserna ska få fäste. Vad skadlig information utnyttjar är med andra ord just förlusten av det "illokutionära spåret".
Ett användbart sätt att sätta poängen i sitt sammanhang är att verifierbar kommunikation gör det möjligt för ett budskap att bära på bevis om sin egen historia. Detta är inte en fullständig redogörelse för varje plats meddelandet har färdats till eller varje tolkning det sedan dess har fått, men tillräckligt med spår – bundna till ursprung, befogenhet, tidpunkt och integritet – för att någon som stöter på det längre nedströms fortfarande ska kunna återskapa de grundläggande referenspunkterna: detta är versionen som utfärdades, detta är vem som utfärdade den, detta är när den fanns, och detta är huruvida den har ändrats sedan dess. Avgörande är att dessa bevis inte bör bero på pålitligheten hos vilken plattform som än råkar förmedla det: en plattforms egna verifieringssignaler, ett märke, en bock, en policy för vad som räknas som autentiskt, sätts ensidigt av den som äger och driver den, och vad de betyder kan förändras helt och hållet utan förvarning. Att kunna peka tillbaka på en fast, oberoende verifierbar version är därför en viktig infrastrukturell förmåga som ger organisationer något att stå på när deras eget narrativ ifrågasätts.
Ett mer precist ordförråd
Sammantaget hjälper dessa idéer oss att närma oss en arbetsdefinition: Verifierbar kommunikation är offentlig kommunikation vars ursprung, befogenhet, tidpunkt och integritet kan bekräftas oberoende efter att den har utfärdats, även när ordalydelsen därefter har kopierats, citerats eller återgivits på annat håll.
Som koncept tillhandahåller det ett sätt att återskapa det "illokutionära spåret", vilket gör det möjligt för någon som stöter på ett meddelande längre nedströms att fastställa mer än det faktum att dessa ord existerar; att en specifik organisation utfärdade dem, i en specifik egenskap, vid en specifik tidpunkt och i denna specifika form. Detta avgör dock inte om kommunikationen är sanningsenlig, rättvis eller fullständig. I stället bevarar den det evidensbaserade underlag på vilket den avgörande frågan kan ställas: är denna kommunikation värd mitt förtroende? I den meningen ger verifiering offentlig kommunikation ett återkallbart minne av sitt eget ursprung.
För institutioner som förväntas tala med auktoritet i det digitala offentliga livet blir denna förmåga allt viktigare. När kommunikation kan kopieras perfekt, omärkligt förändras och omfördelas utan sammanhang, beror organisationens trovärdighet på om kopplingen mellan meddelandet och handlingen att utfärda det fortfarande kan återskapas. Det är detta problem som Witnis skapades för att lösa.
Sources
- Austin, J. L. (1962). How to Do Things with Words. Oxford: Clarendon Press.
- Floridi, L. (2018). Semantic capital: Its nature, value, and curation. Philosophy & Technology, 31(4), 481–497.
- Wardle, C., & Derakhshan, H. (2017). Information Disorder: Toward an Interdisciplinary Framework for Research and Policy Making. Strasbourg: Council of Europe.