Vinnarna skriver historien.

Det är så vi sagt. Det är så det är. För de som skrev historien är de som också förde informationen vidare från händelse till vår tid. Men om du tänker på det – är det verkligen så att den historien är den historia som utspelat sig eller är den formad av de som skrev den – alltså de som faktiskt skapade den historia vi tar del av?

Det finns givetvis belägg för mycket historia. Arkeologer och historiker jobbar ständigt med att verifiera fakta men det är också svårt att belägga något som hände för tusen år sedan – ja kanske bara för 500 år sedan.

Fanns det utrymme för de kuvade, de besegrade, de förtryckta att beskriva sin historia? Eller skrevs den av vinnarna? Är de förtrycktas berättelse i stället skriven av människor som tolkat något som skett men som de inte till hundra procent kan vara säkra på för dessa röster aldrig fick komma till tals?

Kamerans tidevarv

Det är i kamerans tidevarv som vi börjar kunna samla bildbevis. En av de tydligaste historiska händelserna, och kanske en av de mest dokumenterade, är andra världskriget. Vem har inte sett de svartvita flygbilderna över koncentrationslägret Auschwitz eller den judiske mannen vars skägg hålls upp av en tysk soldat med ett hånflin? Eller bilden på den judiske pojken som hotas av en tysk soldat i ett av de många getton som fanns?

Vi har inte de bilderna från Egyptens slavar eller den franska revolutionens avrättningar. Vi har orden men inte samma bildbevis för vad som hände innan. Bilder har förstås kunnat manipuleras även tidigare, men AI har gjort det möjligt att göra det på ett helt annat sätt och i en helt annan skala. Och det är under 1900-talet som vi också får den rörliga bilden som lyfts ut i våra TV-rutor. Hade vi verkligen vetat vad som pågått i Vietnam om inte TV funnits? Kanske – men hade vi vetat det i den utsträckningen som drev unga man ur huse i stora gatuprotester? Och hade Hitler fått samma framgång om vi människor hade sett mer av honom i rörlig bild, istället för att bara kunna höra hans röst i radio?

Vinnarna skrev historien.

Men då bilder började bli allmängods i ett samhälle som gick från pur överlevnad för dagen mot att kunna unna sig, leva och engagera sig i annat än att slita för stat eller magnat så kunde vi nu med ny teknik ta makten från vinnarna att skapa historia och istället vara med och påverka den.

Det är demokratisering av historieskrivningen.

Vem står bakom berättelsen?

Men frågan uppstår – vad innebär det att vara med och forma historien? Vilket ansvar? Vilka perspektiv ska anläggas och vilka kan anses bära sanningen?

Betyder det att alla röster får samma möjlighet att bli en del av historien? Givetvis inte. Även i ett digitalt samhälle finns skillnader i makt, resurser och tillgång till de system som gör information synlig och beständig. Att kunna verifiera vem som sagt något innebär inte att alla röster får samma utrymme, men det gör det åtminstone tydligare vem som står bakom berättelsen.

Och ju fler som kan vara med och skriva historien, desto viktigare blir frågan om vem som faktiskt står bakom det vi läser.

Då jag studerar informationsbärarna i digitalismen blir jag allt mer övertygad om att det är de som arbetar med att göra digital information verifierbar som nu står på randen till att få en allt viktigare roll på en ny scen. Genom att lägga ett påstående på blockkedjan så går du i garant för att det här påståendet gjordes och det var jag som påstod att det gick till så här. Det är ytterligare ett sätt att använda krypto för att skapa en stabil dokumentation av ett påstående och försöka ge möjlighet för folk att, om inte erhålla sanningen, i alla fall ge medel för att kunna nå egna perspektiv med källor som är stabila.

I en artikel (https://www.witnis.se/en/blog/what-is-verifiable-communication) av Matthew Davis på Witnis, som arbetar med verifierbar kommunikation, resonerar han kring frågor som vem som har auktoritet att uttala sig, vems berättelse som blir en del av historieskrivningen och, i slutändan, vem eller vad vi väljer att lita på?

Genom att lägga avsändare, auktoritet och budskap på blockkedjan så har man befäst dessa tre element och mottagaren har något solitt att ta på då det kommer till autenticitet. Det är som vi tidigare sagt en lyx i ett samhälle där sådant är under ständigt hot med den vidöppna AI-scenen.

Så vinnarna skriver inte längre historien. Det gör vi alla. Men då alla kan skriva den kan också vad som helst skrivas. Blockkedjan hindrar inte att vad som helst skrivs, men den kan göra det tydligare vem som står bakom orden och om det som publicerats har förändrats. Där möts maskin och människa på det sätt som den ska mötas. Det är vad Witnis gör.