Sveriges institutionella tillit behöver ett bevismässigt skyddsnät
När institutionell kommunikation sprids bortom sina ursprungliga kanaler behöver Sveriges högillitssamhälle oberoende verifierbara underlag för vad organisationer faktiskt har kommunicerat.
Sverige har länge betraktat tillit som en av sina nationella styrkor, och internationella jämförelser tyder på att detta rykte är välförtjänt. Tillit bidrar till att göra vardagen möjlig utan att vi behöver ifrågasätta varje interaktion, granska varje påstående eller kräva bevis för allas avsikter. Den är lika viktig för våra relationer till offentliga institutioner och företag, vars kommunikation vi rutinmässigt förlitar oss på när vi fattar beslut. Samtidigt utnyttjas den auktoritet som förknippas med ett välbekant och betrott namn allt oftare av aktörer som aldrig har haft rätt att tala i dess namn.
Under 2025 fick till exempel invånare runt om i Sverige bedrägliga meddelanden som varnade för att deras dricksvatten var förorenat, och detta presenterades ofta som ”officiell” kommunikation från deras kommun. Enligt en granskning av Sveriges Radio var vissa meddelanden till synes avsedda att förmå invånare att släppa in främlingar i sina hem, samtidigt som de berörda myndigheterna tvingades förklara att inga sådana varningar hade utfärdats. Liknande problem uppstod när Riksbanken samma år var tvungen att ta avstånd från manipulerade videor där riksbankschef Erik Thedéen påstods marknadsföra investeringsmöjligheter.
I juli 2026 publicerade den svenska regeringen sin första nationella strategi för psykologiskt försvar, som erkänner vikten av att stärka samhällets motståndskraft mot informationspåverkan. Bland dess prioriteringar finns pålitliga kommunikationskanaler och att säkerställa att myndighetsinformation når allmänheten. Strategin adresserar en viktig del av problemet, och att påminna medborgarna om att verifiera information via befintliga resurser såsom Krisinformation.se är ett användbart råd, men det lämnar utrymme för en vidare fråga om vad som händer med institutionell kommunikation när den väl börjar cirkulera bortom de ursprungliga kanalerna.
Företag står också inför liknande problem när deras egen kommunikation återges och manipuleras bortom deras kontroll. I slutet av 2024 blev den dansk-svenska mejerikoncernen Arla måltavla för en våg av desinformation efter sitt tillkännagivande om tester med ett metanreducerande fodertillskott för kor. Manipulerade skärmdumpar av företagets ursprungliga meddelande och pressmeddelande cirkulerade på nätet, åtföljda av påståenden om att dess mjölk var giftig och uppmaningar till konsumenter att bojkotta produkterna. Kontroversen spred sig över Storbritannien och Danmark, där konsumenter publicerade videor där de hällde ut Arlamjölk, samtidigt som företaget tvingades svara offentligt på påståenden som hade föga likhet med vad man ursprungligen hade kommunicerat. Och helt nyligen kom rapporter från Kanada om en webbplats som utgav sig för att vara Toronto Sun, en etablerad publikation, och som spred en påhittad historia om att Ukrainas president Zelenskyj köpt en atombunker för 42 miljoner dollar i Nova Scotia, vilket lånade tidningens trovärdighet för att underblåsa korruptionsanklagelser på X.
Förväntan att medborgare, journalister och företag ska ifrågasätta det de möter är inte orimlig i dagens informationslandskap. Deras förmåga att kontrollera ett påstående med auktoritet beror dock delvis på om organisationen har gjort tillförlitliga bevis offentligt tillgängliga. Att söka på ett företags webbplats och inte hitta något motsvarande uttalande kan väcka misstankar, även om det inte nödvändigtvis bevisar att uttalandet aldrig gjordes. Men om företaget har upprättat ett tydligt och verifierbart register över sin officiella kommunikation, inklusive var och hur den godkänns och publiceras, ger ett tillkännagivande som inte kan spåras till detta register ett betydligt mer substantiellt skäl till tvivel.
Detta skapar en intressant möjlighet för organisationer att inte bara fastställa vad de har kommunicerat, utan också en tydligare gräns för vad som legitimt kan tillskrivas dem. Ett tillräckligt omfattande register över autentiserade publikationer, tillsammans med tydligt definierade rutiner för att utfärda, korrigera och återkalla uttalanden, skulle utgöra en oberoende jämförelsepunkt när misstänkt kommunikation dyker upp. Frånvaron av en matchande post skulle inte slutgiltigt bevisa att något var påhittat, men det skulle ge belägg för att kommunikationen inte motsvarar organisationens etablerade publiceringsprocess. För företag som försöker bemöta fabricerade uttalanden, och för journalister som ska avgöra om de ska återge dem, skulle detta ytterligare bevisunderlag kunna vara särskilt värdefullt, i synnerhet som den här typen av desinformationsattacker tenderar att få fäste väldigt snabbt.
En stor del av mitt akademiska arbete har handlat om hur narrativ förändras när de rör sig mellan människor och tekniska system, men det finns en filosofisk dimension av detta problem som lätt förbises och är värd att nämna. När en myndighet utfärdar en varning eller ett företag tillkännager ett beslut är kommunikationen i sig en ”illokutionär” handling, utförd av någon med behörighet att göra det. Dess betydelse beror på att denna handling faktiskt har ägt rum, snarare än enbart på att orden dyker upp någonstans. Men samtidigt som våra digitala system är anmärkningsvärt bra på att bevara och återge ord, är de betydligt mindre konsekventa när det gäller att bevara bevisen för vem som ursprungligen kommunicerade dem, när och under vilka kontextuella omständigheter.
Generativ AI:s intåg gör förstås denna distinktion alltmer angelägen. Enligt Internetstiftelsen använder nu 71 procent av de svenska tjänstemännen AI i arbetet, och dessa system håller redan på att bli förmedlare genom vilka människor möter, tolkar och agerar på information. En AI-assistent kan återge ett uttalande, parafrasera dess innebörd eller tillskriva det en till synes trovärdig källa utan att nödvändigtvis fastställa att källan ursprungligen publicerade det. Å andra sidan skulle en AI lika gärna kunna bidra till att utföra den verifieringen, förutsatt att det finns ett tillgängligt och pålitligt register mot vilket påståendet kan kontrolleras.
Europeiska elektroniska betrodda tjänster utgör många av de nödvändiga grunderna för att autentisera digital dokumentation, medan initiativ som C2PA utvecklar gemensamma standarder för att fastställa ursprung för digitala medier. Börsnoterade bolag verkar också under etablerade krav på informationsgivning och arkivering, så det finns redan internationella initiativ som arbetar mot en verifierbar framtid. Vad som dock förtjänar ytterligare uppmärksamhet är hur dessa befintliga förmågor kan stödja en gemensam ansats för verifierbar kommunikation, så att betydelsefulla institutionella uttalanden förblir oberoende kontrollerbara även när de kopieras, citeras eller påträffas i andra system.
Ett sådant ideal syftar inte till att göra institutionella uttalanden sanna, och det borde det inte heller göra; en autentisk kommunikation kan fortfarande vara felaktig eller vilseledande, och att fastställa vem som publicerade den ska aldrig förväxlas med att fastställa om dess innehåll är korrekt. Att bevara bevis för vad en institution faktiskt har kommunicerat ger dock en mer tillförlitlig grund för offentlig granskning, och gör det lättare att bemöta fabricerade tillskrivningar.
När Sverige utvecklar sin motståndskraft mot informationspåverkan finns det en möjlighet att utvidga de principer som redan etablerats inom betrodda tjänster och digital proveniens till att omfatta bredare kommunikation från offentliga institutioner och privata organisationer. Regeringen, branschföreträdare och standardiseringsorganisationer bör arbeta för gemensamma förväntningar på hur betydelsefull kommunikation registreras, hur ändringar och återkallanden dokumenteras, och hur dess äkthet kan fastställas oberoende, även när informationen har spridits bortom sin ursprungliga källa. En sådan ansats skulle erkänna att motståndskraft mot informationspåverkan inte uteslutande är statens ansvar, och att näringslivet har ett lika legitimt intresse av att kunna fastställa vad de har – och inte har – kommunicerat.
I en informationsmiljö där en övertygande imitation kan nå lika långt som originalet framstår det som ett rimligt ansvar att bevara bevis för vem som faktiskt sade något, särskilt för dem vars ord förväntas bära auktoritet.
Matthew Davis
Researcher and co-founder of Witnis
Dr. Matthew Davis is a researcher, and co-founder of Witnis, a Swedish company developing technology for verifiable communications.
Sources
- Bayley, S. (2024) ‘Is milk from cows fed Bovaer safe?’, Full Fact, 5 December. (Accessed: 27 October 2026).
- Coalition for Content Provenance and Authenticity (C2PA) (n.d.) C2PA and Content Credentials Explainer, version 2.2. (Accessed: 27 October 2026).
- Dammberg, H. (2025) ‘Kommuner drabbade av bluff-sms om förorenat dricksvatten’, Sveriges Radio, 23 May. (Accessed: 27 October 2026).
- Davis, M. (2026) ‘What is verifiable communication?’, Witnis, 9 July. (Accessed: 27 October 2026).
- DisinfoWatch Admin (2026) ‘Fake Toronto Sun story spreads Zelenskyy bunker hoax to millions on X’, DisinfoWatch, 26 October. (Accessed: 30 October 2026).
- European Commission (n.d.) eIDAS – Electronic identification and trust services. (Accessed: 27 October 2026).
- Internetstiftelsen (2026) Svenskarna och internet 2026: AI – Artificiell intelligens. (Accessed: 27 October 2026).
- Lippert, J. and Schulman, J. (2025) ‘Where most people trust others and where they don’t around the world’, Pew Research Center, 1 December. (Accessed: 27 October 2026).
- Regeringskansliet (2026) Nationell strategi för psykologiskt försvar. Stockholm: Försvarsdepartementet. (Accessed: 27 October 2026).
- Sveriges Riksbank (2025) ‘Varning för fejkade videor med riksbankschefen’, 12 May. (Accessed: 27 October 2026).
- SVT Nyheter (2024) ‘Arla bojkottas i Storbritannien – efter test av klimatvänliga fodertillskottet Bovaer’, 10 December. (Accessed: 27 October 2026).
- White, K. (2024) ‘Arla stands firm on controversial Bovaer feed additive trial, despite boycott calls’, The Grocer, 5 December. (Accessed: 27 October 2026).