Sanning, tillit, Witnis

Om tilliten faller så faller hela civilisationen — för om vi inte kan lita på varandra kan vi heller inte leva med varandra.

Då människan färdades på savannen utsattes hon för mängder av faror. För att hantera dessa faror var hon tvungen att kunna lita på sina egna kunskaper och på de andra medlemmarna i flocken. Kunde man inte det riskerade man att gå under. Men om flocken utvecklade förtroende till sina egna kunskaper och till varandra blev man inte bara skickliga överlevare mot farorna, utan också mot andra stammar. Deras förtroende sinsemellan är vad vi kallar tillit.

Tilliten var givetvis oerhört viktig för överlevnaden för 200 000 år sedan, men den är minst lika viktig idag. Vi har dock ett problem som gårdagens människor inte hade i samma utsträckning: i vår tid existerar en teknik som gör det obegripligt enkelt att skapa trovärdiga lögner för att manipulera information — och därmed människor.

Vi lever i en era som kallas digitalismen, idag i praktiken synonym med internet. I mina texter om syntopismen talar jag om fyra kommunikationsparadigm: talet, skriften, tryckpressen och internet. Alla dessa paradigmskiften skapades av en teknik som därpå födde en idé om utökad frihet. Men på idén följer alltid en enorm oreda, som sedan följs av en ordning. Vi står just nu i den enorma röran i paradigmskiftet internet.

Kapital vs information

Det finns en väldigt viktig markör när det kommer till den digitala eran med internet som paradigmskiftare. Markören säger att vi nu går från att kapitalet dominerar till att informationen dominerar. Kapitalet har sedan byteshandelns införande egentligen syftat till en enda sak: att erhålla makt. Då handeln tillfredsställt de tre första stegen på behovstrappan som psykologen Maslow en gång ställde upp — överlevnad, säkerhet och gemenskap — infinner sig steg fyra: makt. Det västerländska kapitalets syfte är att på olika sätt bibehålla och upprätta makt.

Makt kan ha såväl destruktiva som konstruktiva syften. Makten kan till exempel erövra mark, känslor eller data. Data är dock information, och med information kan man i stort sett tillskansa sig vad man vill. Det nutida kapitalet har som syfte att anskaffa information. I krig ger information möjlighet till erövringar av arealer: när du vet hur trupper förflyttar sig, eller hur du ska skapa ultimata vapen, kan du också slå ut enheter för att ta över landområden. I fredstid kan du med information köpa lojalitet, status och infrastruktur. Allt detta tjänar till att bygga makt. Och makten är — till skillnad från vad många säger — fundamental i människans civilisatoriska och neurologiska utveckling.

Det som sker i paradigmet internet är att informationen nu är fri och inte längre behöver köpas. De stora techbolagen har gjort initiala investeringar för att bygga centra som behandlar den information vi helt frivilligt skickar upp om oss själva och allt vi känner. Givetvis krävs det fortfarande datacenter för att administrera detta, men i jämförelse med vad det skulle kosta att få ut samma information i det gamla kommunikationsparadigmet, där tryckpressen härskade, är det troligen en spottstyver.

Det här innebär att informationen nu slår kapitalet. Kapitalet blir inte längre lika intressant när informationen skickas upp frivilligt och utan betalning. Men vi kommer att behöva kapitalet — missförstå mig inte. Det är ett smörjmedel i vardagen så att vi kan skaffa oss saker vi inte själva kan producera. Men informationen är nu en handelsvara på global nivå, i paritet med kapital.

Betänk följande: idag förhandlar en hel union med företag. Inte med länder, utan med företag. EU förhandlar faktiskt med tech-jättar. Nämn en gång i historien då unioner har förhandlat med företag på den nivå vi gör idag, där vi till och med reglerar och instiftar lagar som påverkar människor på fundamentala sätt på grund av tech-företagens produkter. Australien förbjöd ungdomar under 16 år att ha konton på vissa sociala medier. EU:s förslag om Chat Control riskerar att göra starka ingrepp i människors digitala privatliv.

Desinformation och lögner

Vad innebär det då information börjar slå kapital? Det innebär givetvis en hel massa saker som det finns all anledning att sätta fokus på, inte minst inom filosofin. Men här koncentrerar vi oss på tilliten.

Desinformation och lögner har alltid existerat. Särdeles tydligt blir det under tryckpressens era, då man i krig skickade ner flygblad med desinformation till folket med budskapet att de skulle ge upp, och att främmande makt hade större kontroll än vad den faktiskt hade. Falska radiomeddelanden sändes också ut. Även om det inte var information i tryckt format var det en masskommunikation som påminde om tryckpressens sätt att kommunicera.

Det är under AI- och interneterans senare del som det blir väldigt enkelt för gemene man att förfalska information. Det har aldrig varit så lätt för människor att skapa desinformation och lögner som det är idag. Alla har tillgång till tekniken. Det kostar knappt någonting, och framställningen av digitala produkter blir oerhört trovärdig. Med det sagt måste vi tillstå att lögnen och desinformationen når höjder vi aldrig förut skådat.

Tillit och sanning

Tilliten är överförandet av information från ett subjekt till ett annat subjekt. Men tilliten kan inte existera om den inte har ett fundament att vila på. Jag kan inte säga till dig att himlen är blå om du inte vet vad färgen blå är. Därför måste varje individ ta ansvar för vilka kunskaper hon tillskansar sig. Och idag är det väldigt enkelt att läsa in sig på valfritt ämne — just tack vare internet med sina texter, poddar och videor.

Problemet är att kunskaper i sig inte behöver vara tillförlitliga. Alltså: de behöver inte vara sanna. Det innebär att vi behöver eftersträva sanning i våra kunskaper. Vi avkrävs att kunna bedöma om något är sant. Men utifrån vad ska vi göra den bedömningen? Då blir frågan: vad är sant?

I mina filosofiska texter kommer jag fram till att det inte finns en objektiv sanning. Det här stör väldigt många människor, men jag framhäver med en dåres envishet att det är sant att det inte finns något som är sant. Du ser givetvis att detta är ett omöjligt påstående i sig, men jag räddar det i mina texter genom att säga att det enda vi kan veta är approximativa sanningar — sanningar som är så nära en objektiv sanning som möjligt. Det kan låta flummigt, men vi behöver verktyg som på bästa sätt hjälper oss att hitta fram till approximativa sanningar som kan bygga tillit mellan oss i en tid där tilliten är mer raserad än någonsin. I mitt arbete menar jag att vi då ska använda oss av empirin snarare än humaniora som måttstock.

Och faktum är att om tilliten faller så faller hela civilisationen. För om vi inte kan lita på varandra kan vi heller inte leva med varandra, och då sätts vi på isolerade öar — och det har mänskligheten aldrig klarat av. Därför behöver vi dessa approximativa sanningar.

Bildning föder ansvar och omdöme

Så var hittar vi då dessa märkvärdiga approximativa sanningar? Om vi inte utgår från några klara begrepp kring det approximativt sanna (vilket kräver stora mått av filosofi) måste vi börja någon annanstans. Jag sa nyss att kunskaper är något vi behöver för att kunna döma ut om något är approximativt sant eller falskt. Du behöver veta vad färgen blå är för att gå med på påståendet att himlen är blå. Eller du måste i alla fall veta vad färgen blå inte är.

Det här för oss till idén om att vi behöver kunskaper. Och kunskaper är, som alla vet, information — information om en massa olika saker som är relevanta i våra liv. Idag väljer vi att outsourca delar av de kunskaperna till våra chattbotar. Vi dränerar våra egna hjärnor på kunskap och suger åt oss den då vi behöver den, för att sedan glömma bort den. Nyligen genomförda kinesiska studier har visat på detta fenomen.

Det gör att vi blir lite dummare. Men att vi outsourcar information är något hjärnan gillar, för då får den spara energi — och energi var exakt det vi hade minst av på savannen. Hjärnan resonerar på samma sätt 200 000 år senare. Det var alldeles utmärkt på den tiden, men det är mindre bra i digitalismens tid.

Det andra det här gör med oss är att vi sällan verifierar våra kunskaper. I det informationsflöde vi utsätts för dagligen är det svårt att hela tiden kontrollera vad som är troligt och mindre troligt (notera hur jag undviker begreppen sant och falskt). Det medför att vi bygger upp ett bias, vilket är fullkomligt mänskligt — hjärnan behöver en berättelse att orientera kring.

Men i en värld fylld av desinformation och falskhet kan vi också skaffa oss bias som inte bara är bräckligt utan direkt farligt för oss själva. Då allt fler börjar tro på samma saker är det lätt att bilda så kallade filterbubblor, vilket man talade mycket om under tiotalet. Det innebär kort och gott att vi speglar våra åsikter i andra för att vi vill uppnå gemenskap. Det är också ett av hjärnans önskemål. Gemenskap skänker oss en känsla av säkerhet och tillhörighet som i sin tur stammar från vår tid på savannen ända in i våra dagar.

Det här bildar så kallade narrativ hos människan. Och dessa är väldigt viktiga för oss i våra liv. Dessutom är de svårare att bryta då man blir äldre. Det är något som olika makter självklart vet om och utnyttjar. Då desinformationen blir så lätt att sprida är det ett väldigt nyttigt verktyg för sådana makter. Med makten menar jag inte nödvändigtvis främmande makt, utan även politiker, medier och akademier. Notera att det inte nödvändigtvis innebär att man ämnar sprida idéer för att uppnå en falsk världsbild. Istället influeras samhällskroppen av kulturer och idéer som bärs vidare genom institutionerna över årtionden. Dessa kan dock vara mer eller mindre verklighetsförankrade.

Så länge dessa idéer är rent humaniora innebär det en väldigt viktig skärningspunkt som du måste ha koll på. Allt som sägs inom humaniora och som påstås vara sant måste sättas i en kontext.

Vissa handlingar som i svensk kultur betraktas som självklart förkastliga och olagliga kan i andra kulturella sammanhang, under vissa omständigheter, uppfattas som legitima eller riktiga. Det kan bero på hur religiösa, sociala eller kulturella normer tolkas inom den aktuella kontexten. Det är alltså sant för dem i den meningen att handlingen passar in i den världsbild och normstruktur som råder där. I en sekulariserad stat där samma handling är förbjuden enligt lag bedöms den däremot som felaktig och straffbar. En handling kan alltså uppfattas som riktig i en kontext men felaktig och straffbar i en annan.

Det man upplever som sant förhåller sig alltid till en kontext, medan empiriska data som gravitation nästan alltid faller ut likadant oberoende av kontext — i alla fall på jorden. Och det gör vår globala värld oerhört komplex. I en allt mer global värld där fler kulturer integreras med varandra började kontexterna krocka. Det skapar slitningar av naturliga skäl, och det gör den upplevda sanningen oerhört viktig. Vad är det vi håller för sant, och vad är det som är sant?

Vad är sant?

Vi nämnde nyss kunskaper som en form av att närma sig sanning. Men det räcker inte. Inte på långa vägar. I en värld som är så farlig som den var på savannen, och som den är idag, måste människan lära sig att ta sitt ansvar och inte överlämna det till något annat, så som staten eller en annan medmänniska. Ansvaret är alltid ditt. Det innebär att du måste ställa dig frågan hur du själv tar ansvar. Ansvaret är det som utövas i handlingen omdöme. Men ansvaret kommer ur bildning. Bildning förklaras bäst genom den tyska bildung-traditionen. Den skiljer sig från utbildning, vilket är viktigt att notera: utbildning frågar vad du kan — bildung frågar vad du blir genom det du lär dig.

Bildungtraditionen

Bildungtraditionen är en europeisk bildningsidé med starka rötter i den tyska upplysningen och romantiken, särskilt hos tänkare som Wilhelm von Humboldt. Bildung betyder ungefär självbildning: människans långsiktiga utveckling genom kunskap, erfarenhet, reflektion och mötet med andra perspektiv. Målet är därför inte främst yrkeskompetens eller informationsinhämtning, utan utvecklandet av en självständig människa med omdöme.

Centralt är att individen konfronteras med sådant som ligger utanför henne själv: historia, filosofi, vetenskap, konst, andra människor och främmande idéer. Genom denna konfrontation tvingas hon ompröva sina föreställningar. Bildning innebär därför inte att samla på sig ”rätt” åsikter, utan att utveckla förmågan att tänka, värdera och förändra sitt eget tänkande.

Traditionen har också en samhällelig dimension. Ett fritt samhälle behöver människor som inte enbart följer auktoriteter, impulser eller gruppens normer, utan kan använda eget omdöme. I digitalismens ålder bör vi noga reflektera över hur maskiner kan leverera information och svar. Då minskar människans fokus på att veta saker, och ökar fokus på att kunna förstå, värdera, sammanfoga och ifrågasätta dem. Därmed gör AI den gamla bildningstanken mer relevant.

För att nå approximativa sanningar utan att kliva över stora filosofiska barriärer ligger nyckeln i att bilda sig. Det innebär att du ska skaffa dig kunskaper över breda fält, men också sätta samman dessa kunskaper och utmana dem med nya:

• Du ska prata och interagera med människor som inte tycker som du, för att upptäcka nya idéer.
• Du ska göra det med respekt.
• Du ska inte göra det för att vinna en diskussion.
• Om du förlorar en diskussion vinner du en insikt — och det är långt mer värt.
• Du ska göra det för att testa dina egna teser så långt det går, för att se om de faktiskt håller.
• Du ska inte testa dina teser i dina meningsfränders sfärer.
• Du ska inte välja vem som helst att stresstesta dina modeller. Det ska vara bildat folk — men på motståndarsidan.

Det här kräver oerhört mycket av dig. Det kräver tid, engagemang och energi. Men sanningen är nog den att det är de som uppnår detta som kommer att klara sig bäst i den nya era av digitalism.

Blockkedjan

Blockkedjetekniken kan hjälpa oss i vårt sökande efter vad som kan vara approximativt sant i vår bildning. Blockkedjan innebär en slags verifikator. Den finns inom flera områden, och du känner den säkert bäst från kryptovalutor som Bitcoin och Ethereum.

Men blockkedjan existerar också i det skrivna ordet. Tekniken innebär att blockkedjor visar att något som har skrivits inte förvanskats i efterhand. Det innebär inte att det är sant, men det innebär att det är oraderbar fakta. Witnis har utvecklat en teknik som tar oss en bit på den vägen.

Det innebär att en människa sätter sitt liv — eller i alla fall heder och yrkeskarriär — i pant på att det som står i dokumentet är vad avsändaren går i god för. På Witnis blockkedja innebär det att det som skrevs är exakt samma information, på bokstaven, nu i tid och evighet som det var samma stund då det skrevs. Med andra ord får avsändaren stå för det ända till dess hon reviderar sig. Men de ursprungliga idéerna kommer leva kvar på blockkedjan för alla att se.

Hur man skulle kunna använda Witnis i praktiken framgår av följande exempel: 2021 påbörjades ryktet om LVU-kampanjen, som handlade om att svensk socialtjänst skulle ”kidnappa muslimska barn”, ofta barn i familjer med migrationsbakgrund.

Kampanjen fick mycket stor internationell spridning, framför allt i arabiskspråkiga sociala medier. Myndigheten för psykologiskt försvar beskrev den som en organiserad informationspåverkan, och regeringen gick 2023 ut och bemötte påståendet uttryckligen: svenska socialtjänster kidnappar inte muslimska barn. Ämnet lever fortfarande. En vetenskaplig studie publicerad 2026 analyserar just berättelsen om att svensk barnavård påstås ”kidnappa migrantbarn” och hur den berättelsen byggdes upp och spreds i sociala medier.

Med en teknik som Witnis kan socialtjänsten direkt gå ut och dementera ett påstående som detta på en blockkedja. Det innebär inte att man kan säga att det ska hållas för absolut sant — eftersom det inte går. Men det innebär att man kan sätta upp frågan om tillit. Frågan om tillit går direkt till folket: vem tror ni äger störst sanningshalt? Den direktör som sätter sitt namn och sin underskrift på att detta är falskt på en blockkedja, eller de som inte gör det — i det här fallet motparten som spred ryktet?

Det förra kommer med stor sannolikhet vinna majoritetskraft i det svenska samhället. Men — det ska sägas — de grupper som redan sedan tidigare har svagast tillit till svenska myndigheter, och som var direkta mottagare av falsariet i exemplet, är troligen mer benägna att misstro blockkedjans information också.

Blockkedjan kan alltså inte lösa den kulturella delen av problemet. Men kanske kan den vinna över delar av den grupp som annars hade trott på falsariet. Det är i alla fall en bit på väg mot det vi önskar om sanning.

Med dagens teknik är det här så nära en verifierande sanning som vi kan komma. Blockkedjan ser ut att kunna hjälpa oss att navigera genom falsk information. Det är nog inte det enda verktyget som kommer kunna göra det, men det är en bra bit på vägen.

Civilisationen står inför enorma utmaningar när det kommer till sanning, tillit och evolution. Vi behöver göra allt som står i vår makt för att bibehålla vår bildning och samexistera med maskinerna. Blockkedjan kan vara en av de vägarna. Witnis lägger just nu en av dessa grunder, och därför samarbetar jag med dem.