Back to blog
DisinformationMedia LiteracyVerifiable CommunicationTrust Infrastructure

Vad innebär det att ”kontrollera källan” när källan kan kopieras?

Rådet att ”kontrollera källan” utgör kärnan i medie- och informationskunnighet – men vad händer när signalerna från en pålitlig källa övertygande kan efterliknas? En reflektion kring de La Brosse & Holt, botnätverket ”Holiday”, och varför verifierbar kommunikation håller på att bli tillitsinfrastruktur.

Matthew Davis23 september 20267 min läsning
Dela artikeln

Jag läste nyligen en artikel av Renaud de La Brosse och Kristoffer Holt (2024) om desinformation och demokratiska systems hållbarhet, och en del av deras argument slog mig som särskilt relevant för hur informationsmiljön förändras. Mycket av artikeln behandlar ett välbekant demokratiskt problem: samhällen behöver sätt att bemöta avsiktlig manipulation, samtidigt som man är mycket noggrann med att de mekanismer som används för att göra det inte i sig undergräver yttrandefrihet, politisk oenighet eller mediepluralism.

I stort sett undersöker de olika tillvägagångssätt i Frankrike och Sverige, från lagstiftning och institutionella åtgärder till den bredare betoning som läggs på medie- och informationskunnighet och medborgarnas förmåga att själva kritiskt granska information.

Mot slutet återkommer de emellertid till ett till synes enkelt råd: människor behöver dubbelkolla information och fastställa sina källors trovärdighet. Det är svårt att säga emot, och det utgör kärnan i de flesta samtida råd om hur man hanterar vilseledande information. Myndigheten för psykologiskt försvar gav till exempel nyligen i stort sett samma rekommendation efter att ha publicerat sin utredning om botnätverket ”Holiday”, ett delvis AI-drivet nätverk med cirka 1 200 konton som producerade mer än 50 000 inlägg, kommentarer och delningar under 2025 och 2026. Bland dess förslag till allmänheten fanns att förbli försiktig med känslomässigt provocerande material; i bästa fall bör man ”kontrollera källan” och försöka bekräfta information innan man delar den (Myndigheten för psykologiskt försvar, 2026). Problemet är att detta råd i allt högre grad beror på vår förmåga att fastställa var en uppgift faktiskt kom ifrån från första början.

En tydlig illustration av detta dilemma kom under den tyska förbundsdagsvalrörelsen 2025, när Reuters dokumenterade en desinformationskampanj som innehöll en fabricerad video skapad för att se ut som om den hade producerats av France 24, ett välkänt nyhetsnätverk. Videon rapporterade att franska säkerhetstjänster varnade människor för att vistas på offentliga platser i Tyskland på grund av en ökad risk för terroristattacker. Självklart hade ingen sådan varning utfärdats, men alla som stötte på klippet tvingades bedöma om själva terrorhotet var rimligt och, ännu viktigare, om France 24 eller de franska säkerhetstjänsterna faktiskt hade kommunicerat något av detta över huvud taget (Reuters, 2025).

Vår poäng här är att diskussioner om desinformation förståeligt nog tenderar att fokusera på huruvida själva påståendet är sant, vilket gör att äktheten i den kommunikation genom vilken påståendet når oss lätt tas för given. Generativ AI medför ytterligare en komplikation genom att göra övertygande imitationer billigare att producera, samtidigt som samma information därefter kan citeras, sammanfattas och återges genom dussintals andra system innan någon stöter på den. Om vi råder människor att göra sin egen efterforskning gällande påståenden de möter ute i verkligheten, måste vi också inse att det finns en praktisk gräns för vad enbart medie- och informationskunnighet kan begära av dem. En informerad medborgare kan helt rimligt känna igen France 24 som ett etablerat mediebolag och de franska säkerhetstjänsterna som en auktoritativ källa, och ändå bli vilseledd eftersom signalerna som vederbörande tränats att leta efter i sig har kopierats. Samma problem gäller för skärmdumpar av myndighetsmeddelanden, ändrade pressmeddelanden, klonade webbplatser, falska uttalanden tillskrivna företag, eller en AI-assistent som självsäkert förklarar vad en organisation påstås ha meddelat förra veckan.

För det arbete vi gör på Witnis hjälper denna fråga till att tydliggöra var ”Verifierbar kommunikation” passar in i det bredare svaret på desinformation. Att fastställa att en organisation genuint har publicerat ett visst meddelande kan inte berätta för oss om varje påstående däri är sant, och det borde det inte heller försöka göra. Vad det däremot kan göra är att bevara ett bevis som alltmer försvinner i takt med att information förflyttas; vem som kommunicerade något, vad de kommunicerade, när de gjorde det, och om den version som nu presenteras fortfarande motsvarar den ursprungliga registreringen. Faktagranskning, journalistik, medie- och informationskunnighet, plattformsstyrning och institutioner som Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) adresserar alla olika delar av informationsproblemet, men att kunna fastställa vad en auktoritativ källa faktiskt kommunicerade ger dessa processer en mer tillförlitlig utgångspunkt.

Därför ser jag alltmer på det vi bygger på Witnis som en form av tillitsinfrastruktur, med Verifierbar kommunikation som ett aktuellt användningsområde för vår teknologi. Målet är att bevara tillräckligt med bevis för att människor, journalister och i allt högre grad AI-system ska kunna fastställa var information kom ifrån och om den fortfarande motsvarar originalet, även efter att den har kopierats, citerats, sammanfattats eller passerat genom andra system. I den meningen förblir ”kontrollera källan” ett mycket gott råd, men i takt med att källan i sig blir lättare att efterlikna kan vi behöva investera i den infrastruktur som gör det möjligt att kontrollera den.

Sources

Dela artikeln